Ibland verkar det så himla tilltalande att få göra instrumental dansmusik istället för att slita med texter… jag älskar verkligen hornen i början. De borde komma tillbaka! Eller så behöver de inte det.

OKÄND LIMOUSINE (Det går att ladda ned här också)

Det här är alltså den fjärde och sista låten som ska ingå på vår lilla hembrända EP.
Det har gått lite tid sen sången skrevs. Grundkänslan i kompet kom av mina första trevande försök att göra något vettigt av min ekopedal. Det blev ett lite avigt kort eko, någonstans emellan rockabillyns slap-back och reggae-eko. Texten startade faktiskt i en bild jag fick inom mig en vanlig dag på cykel genom den grönskande Allén i Göteborg. Inspi

Har redan glömt om jag redan postat den här videon. Men så glad som jag blev när den slumpades fram alldeles nyss så kan det ju aldrig skada med ett återhörande. Det enda rockbandet jag bryr mig om. Fruktansvärt bra. Det enda gitarrsolot jag kan lyssna på om och om igen. Om och om igen. Nels Cline heter leadgitarristen - tja, ni vet väl allt det där kanske.

Upptagen vecka. Önskar er en trevlig helg!

Vi fick en hel del trevlig respons på vår replokalsversion av den här låten. Här kommer den nu i lite lyxigare utgåva. Som vanligt är kommentarer väldigt välkomna!
VÄSTERGATAN ANNEDAL - nymixad version (oktober 2008)

För de som inte är från Göteborg är Annedal, där Västergatan ligger, en av de stadsdelar som mer eller mindre raderades när grävskoporna gick fram i slutet av 60-talet. Egentligen hade ju halva Göteborg kunnat se ut som Haga, men det gör det inte längre. Stockholm sörje

Det är frestande att skriva ny sång. Men den är inte precis från i förra veckan. Vi spelade den live i Arvika redan i januari. Inom bandet kallar vi den förstås familjärt för Stinsen, men den riktiga titeln är längre. Rabbalshede är ett litet samhälle i norra Bohuslän, fast det är förstås inte poängen. Sången kunde handlat om vilken liten håla (ursäkta) som helst. Men min farmor råkade bo i just den här. Sången handlar förstås inte heller om någon stins, men det räknar ni nog ut

Se det som ett löfte inte som ett hot som de gamla proggarna sjöng. Den 15 oktober ska det finnas en färdig fyrspårs-EP med Skuggan. Låtarna ska finnas här att ladda ned - men framförallt kommer vi att skicka ut 30-50 ex till spelställen, media och branschfolk.
Häromdagen påpekades ju behovet av ett formulerat mål, och nu har vi ett. Ett datum och en uppgift. Några sånger ska mixas, skivor ska brännas, ett omslag ska fixas och printas, kuvert, frimärken… ja, alltihop.
Det är lite otacksamt

Om jag minns rätt spelade Curtis in sin sång när han var förlamad och bara kunde sjunga en rad i taget. Eller nåt sånt. Och vilken konstnärlig tragedi det är att Lauryn Hill tappade spelkulorna. Jag råkade till och med köpa det där olyssningsbara albumet MTV unplugged. Hmm/C

Den här låten var väldigt populär på dansgolvet när jag hängde med några Northern Soul-djs på 90-talet. Videon var ju söt! Kanske en låt att översätta nästa gång? /C
Äsch vi kör några till videos med Jackie Wilson - Mr Entertainment - det var av honom Elvis snodde allt.

Lonely Teardrops

Higher and higher i skum snabb version.

Marvin Gaye är en husgud av stora mått. Skivor som What’s going on, Let’s get it on eller Here my dear spelas mycket - inte minst tidiga helgmorgnar. Nåväl, jag är också väldigt förtjust i I heard it through the grapevine och fick nån idé om att den skulle vara rolig att göra i svensk tappning. Så ikväll översatte jag den lite snabbt och hittade något sätt att spela den på gitarr.
Kommentarer är välkomna! Inspelad ganska tyst eftersom familjen sover./C
“Det går ett litet rykte”

Bloggen har inte hunnit uppdateras så mycket. Men ibland innebär tystnaden att man lägger krutet någon annanstans. I alla fall kan man ju hoppas att det är något slags idisslingsprocess som pågår omedvetet och att det kommer att ramla ut en massa bra grejer.
Först en nyhet - vi är en sextett! David är nu fast medlem i Skuggan och har ansvar för klaviatur. Dessutom har hans munspel fått en bärande roll i ganska färska låten Olympen. Vi återkommer med en replokalsskiss på den mycket snart.
I

Familjen sover. Så det här är en näst intill viskad skiss. Den instrumentala bakgrunden är gjord i en liten pedal som heter Boss RC-2 Loop Station. Den har några inbyggda trumkomp på vilket jag (Carl) lagt en elgitarr och en elbas. Det är halv-kackigt spelat förstås, monotont och i total avsaknad på den dynamik och nerv som ett riktigt band ger. Men ni får i alla fall en idé?
Som tidigare skrivet, det känns som ett sätt för oss att göra soul, utan att hänfalla åt effektsökeri. Det känns

Ok. Det är svindyrt. 800 kr per person. Men det är Al Green. Själv ska jag fundera på saken ett varv till. Berns salonger - det kanske inte slår Solomon Burke på Nefertitit, men det låter ändå nära och intimt. Det är en ursäkt att åka till Stockholm i alla fall - och som bekant kryllar det inte av såna ursäkter./C
Är detta nedan verkligen Al Green? Jag känner inte igen rösten. Bedrägeri - på Youtube!?

Jag är sjuk och spelar gitarr när jag orkar. Det blir mycket delay, dvs eko. På sätt och vis är det en väldigt fin effekt, å andra sidan har den ofta kanske överanvänts och blivit väldigt förknippad med arenarock och symfonirock. (u2, Pink Floyd mm).
Ett kort jättesnabbt eko kallas slap-back och används i 50talsrock och rockabilly.  Ursprunligen lär den ha kommit från att man spelade in banden i nåt gammalt “Ball room” i New York. När man försökte återskapa det i Memphis byggde man

Bä bä vita land (skriven och inspelad som skiss idag - texten finns längre ned)
Det kanske inte är nån fantastisk melodi. Kanske dissar bandet den. Eva halvdissade den när hon kom hem. Men jag är stolt över den i alla fall, tror jag - i alla fall var jag det tills Eva kom hem och hörde den för tio minuter sedan. Det har varit en tuff första vecka på jobbet. Frustrationen över att aldrig få spela och skriva har vuxit sig brännande, men idag fick jag till slut en lucka. Några timmars frist, E

Mavis Staples och bandet (samma som nu i Sverige) live på Jay Leno. Gitarristen heter Rick Holmstrom och finns på MySpace och lite andra ställen. Det verkar som att musikerna backat upp bluessångaren RL Burnside och Tom Waits också.
Down in Mississippi, samma band

Ett äldre klipp:

Och om ni inte förstått det så var alltså skivan som kom senast “We will never turn back” grymt bra. Lyssna mer på Mavis på Myspace.

Gillian Welch - Time the Revelator.
Visst har det gjorts mycket tråkig altcountry med akustiska gitarrer. Men de som verkligen får till det träffar ibland något nästan magiskt vackert. Gillian sjunger fint, men själv är jag minst lika imponerad av David Rawlings detaljspel i plock och snabba kaskader av toner. Det kanske inte är så svårt att spela egentligen, men det är så snyggt och det gör så mycket för låten. Trots att låten bara innehåller dessa två gitarrer så blir den ändå otroli

Men det har jag gjort nu. Mamma mia!! Jag har en ny favoritlåt. Här är den! Blue Ridge Mountains heter den och är magisk! Så fjärran från vad altcountry oftast är. Jag har lyssnat på repeat hela morgonen, cyklat genom allén tårögd med gåshud. Den är stor, den är fantastisk! Jag vet bara ett sätt att lyssna och det är ren bulimisk konsumtion, så jag tänker lyssna på den här på repeat resten av veckan tills jag har den under huden. Jag ska ta ut alla ackorden och lära mig hela texten.
M

Du är ju jättegammal! Det var de första orden som Björn utbrast när vi hälsade på varandra första gången hösten 2002. Mycket smickrande! Det var på puben Jazzå på Andra Långgatan som hade fri scen för singer/songwriters. Häromdan hängde han med Klara och mig till sandlådan. Det var nog ett år sen vi sågs senast och tatueringarna hade inte blivit färre.
Anledningen att han 2002 visste min ålder var den att jag hade annonserat efter en låtskrivarpartner och då beskrivit mig som 29-åri